Deprimerande. På riktigt.

Mitt knä. Mitt knä. Mitt knä.

Mitt korsband. Mitt korsband. Mitt korsband.

Dumt. Dumt. Dumt.

Var hos läkaren idag efter några dagars oro då mitt knä blivit värre, har svårt att böja och sträcka på det, knäskålen känns som att den dansar omkring lite hur som helst och svullnaden vill inte gå ner. Efter lite sökande på internet igår var jag nästan säker på vad jag hade. En korsbandsskada. Ord som ”mitt knä har krånglat i flera år efter det…”, ”man kan inte idrotta på minst ett halvår efter en sådan skada”, ”man bör överväga att återuppta den idrott som vållat skadan” gjorde mig dödsförskräckt. Jag kan helt seriöst säga att gårdagen var en av mina hemskaste dagar någonsin när jag insåg vad detta innebär. Ingen kite, ingen wake, ingen longboard, ingen klättring, inget alls. Vad ska jag göra med mitt liv nu? Precis som jag erfarat sa läkaren precis det jag misstänkt, att korsbandet troligtvis var skadat, inte av, men uttänjt. Ska till en ortoped om någon vecka (eller flera veckor om jag har otur) och sedan väntar sjukgymnastik i ett halvår.

Jag. Orkar. Inte.

Jag kommer att få ta studenten i kryckor. Det blir inget Prassonisi. Kan jag ens jobba i detta tillstånd? Det jobbet jag ska börja på kräver att man går runt i 6 timmar.

Jag hatar att känna mig svag. Musklerna i det skadade benet har börjat förtvina, ser urläskigt ut. Har inte vågat använda det på drygt en vecka.

Mitt liv… vad ska jag göra?

Annonser

kite, blogg, kiteblogg, Julia Hallén, surfa

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s