Strutsskräck och fladdrande flärpar

Den sista natten på Modisa blev minst sagt en spännande natt. Strutsen jag berättade om tidigare ställde nämligen till lite trubbel… Under dagen hade vi skämtat om hur läskigt det skulle vara om någon skulle behöva besöka toaletten på natten för att helt plötsligt stöta på den väldigt närgångna strutsen. Sitta där på toaletten och plötsligt så har man en struts i sitt ansikte.

Förmodade att strutsen skulle hålla sig kvar runt campet i närheten av köket under natten, eftersom det var där den hängt hela dagen, men den hade tydligen andra planer.

När kvällen närmade sig vandrade vi alla upp till den andra campen för att ta oss en öl, vi satt där ett tag och när sömnen gjorde sig påmind bestämde jag mig för att vandra tillbaka till tältet. Jag gick där på stigen med endast min ficklampa som sällskap och tänkte för mig själv att det är ju en himla tur att vårt tält ligger så långt bort från köket, så jag slipper stöta på den där konstiga strutsen. Helt plötsligt hör jag världens brak vid sidan om mig och jag hoppar säkert upp en meter i luften av ren förvåning. Två meter ifrån mig står den jäkla strutsen och stirrar. Man ska ha respekt för strutsar, deras klor kan lätt sprätta upp en människa, så min första reflex var att försöka skrämma bort den. Jag hade en vattenflaska i min hand så jag skvätte lite vatten mot den samtidigt som jag rörde mig bortåt. Vad gör strutsen då? Jo, följer efter mig!! Hade jag gjort den arg kanske? Mina steg blev snabbare och snabbare och sista biten sprang jag innan jag kunde hoppa in i mitt tält och flåsande berätta vad som hänt för Khristine och Sara.

IMG_4896 (800x534)

Tror ni att det slutar här? Nepp. Stutsen gjorde sig nämligen påmind igen när vi lagt oss till rätta. Vi känner hur tältet börjar att vibrera av något uppenbarligen stort som promenerar PRECIS utanför. Sedan hör vi hur något skrapas mot tältet och lite senare en hård duns.

Vad vill den egentligen? Sällskap? Den verkar dras till våra röster, först mot det andra campet och nu mot vårt tält. Freak-struts, kunde knappt sova något på hela natten då den fortsatte att terrorisera vårt tält. Ganska komiskt egentligen, det djur som ställt till mest oreda här var inte någon orm, lejon eller giftspindel – det var en struts.

Dagen vi skulle åka hem var jag faktiskt riktigt duktig, klockan halv 6 steg alla upp för att städa landningsbanan, vi som skulle åka hem behövde inte göra det men efter strutsincidenten behövde jag röra lite på mig, så jag hängde på. Vi var inte där så länge så jag hann därefter packa i lugn och ro, och till och med följa med Val när han vaccinerade de domesticerade hundarna mot rabies. Sedan var det bara att göra en snabb hej-då-runda innan vi hoppade in i bilen som skulle ta oss till Maun. Vi blev lite förvånade när vi såg den, helt öppen var den, och molnen såg väldigt mörka ut så det kände ganska riskabelt… Det visade sig dock att man kunde ta ner några tygsidor som skyddade oss mot regnet, så i teorin var det frid och fröjd (men inte riktigt i verkligheten). För att dessa tygsidor – som hölls igen med hjälp av rep och resorband – var inte precis byggda för att färdas i 140 km/h. Väl ute på motorvägen lossade en bit efter den andra, och ett öronbedövande fladder blev resultatet. Vi stannade några gånger för att försöka förbättra konstruktionen men det gick väl sådär om jag får säga det själv. Men mina öron överlevde i alla fall.

Efter ett tag stannade vi vid en mack för att tanka och när vi skulle åka så slutade självklart motorn att fungera. Efter lite tvekande fram och tillbaka bestämde vi för att försöka putta igång bilen. Det fungerade, stor lycka! Nu kunde vi fortsätta vår färd mot Maun. På vägen gav dock tygsidskonstruktionen helt upp (repet gick helt av), och vi fick fortsätta sista biten utan regnskydd (vilket vi som tur var inte längre behövde).

Efter totalt 6 timmar kunde vi (jag och Khristine) stanna vid vårt nya övernattningsställe -The Old Bridge Backpackers. Vi hade hört rykten om att detta var ett mycket bättre ställe än Okavango River Lodge, men fortfarande med samma pris, så vi tänkte passa på att se om rykterna stämde! Dagen till ära hade vi dessutom bokat ett en-suit tent med egen dusch och toa, och med en vy över floden.

Mitt första intryck när jag såg området var ”yes!”, då det verkligen var supermysigt. Rent, snyggt, pool, brasa, hängmattor, lagom mycket folk och en god stämning. Vårt tält var också jättefint och vi firade vår hemkomst till civilisationen med ett glas vin och en pizza. Somnade gott den natten.

IMG_4906 (533x800) IMG_4904 (800x533) IMG_4900 (800x533)

Nu är det tisdag förmiddag, solen skiner än så länge och Khristine ska strax åka till flygplatsen. Åt en supergod frukost (hemmagjord yoghurt med müsli, banan och lite ringlad honung över det) till ett bra pris (35 pula, vilket i runda svängar är 25 kronor, och de säger att Botswana är dyrt!) Orkade inte ens äta upp allt, så de snålade inte heller på varorna. Vet inte riktigt vad jag ska hitta på idag, verkar som att man måste boka det mesta en dag före men jag ska kolla läget.

Måste även inflika en sjuk sak, försökte verkligen skydda mig mot myggorna igår med stängda skor, strumpor, långa byxor, långarmad tröja och myggmedel. Gissa vad som hände?  En mygga lyckades bita mig på ankeln, precis där min strumpa har suttit, precis där min byxa har varit. Hur fasen lyckades den?? Flygit in under min byxa och sedan stuckit mig genom strumpan? Måste ha varit en riktigt envis en…

Annonser

kite, blogg, kiteblogg, Julia Hallén, surfa

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s