En förlorad röst på en paradisö

För fem dagar sedan, i början av vår vistelse på Koh Samui, skypeade jag med Carl och nämnde då hur fantastiskt jag tyckte det var att jag kände mig så frisk. Sedan min första dag på Modisa så hade jag inte känt mig sjuk alls (förutom den kvällen när jag fick pyttelite feber, men det berodde nog på solen så det täknar jag inte med), och det kändes nästan lite för bra för att vara sant.

Gissa vad min sjukdomsstatus är idag?
-Har helt tappat rösten,  får inte fram ett endaste knyst. Känner ett starkt tryck i mina öron, en liknande känslor i mina bihålor, och hostar då och då.

Gissa var vi befinner mig?
– På Koh Tao, en fantastiskt vacker ö, ett dykparadis, den ö där vi alla skulle ta dykarcertifikat.

J*vla skit! Man ska inte dyka när man är förkyld, och dessutom kan jag inte kommunicera med några människor eller ställa frågor, perfekt kombo när man befinner sig just här. Inte konstigt att jag alltid blir nojig när jag känner helfrisk, för att förkylningar, feberperioder och annat konstigt ligger alltid på lur. När jag tänker efter var det precis samma sak när jag var i Sydafrika förra året i precis samma period – då tappade jag också rösten.

På lördagen tog vi alltså färjan till Koh Phangan. Vi kom dit ganska tidigt, runt halv 1-tiden, och inspekterade först vårt hostel. De höjer priserna helt galet under Full Moon, för att få sova på rätt strand skulle vi få betala 400 SEK (!) per person, och då var det inte ens egna rum utan i en dorm (!!). När vi väl hittade rätt (receptionen var även en kassa i en klädbutik), så berättade kvinnan att våra sängar inte längre fanns kvar. Hon hade sänt ett mejl till oss dagen innan där hon skrev att vi måste betala in en deposition dagen innan för att säkra rummen, detta mejl hade vi sett men vi hade inte vågat betala då det inte stod något om detta på booking.com hemsida, så nu hade vi alltså ingenstans att sova. Vi tyckte att detta var svindåligt av dem, vi hade ju faktiskt bokat, och till sist kom det fram att hon hade en säng ledig som vi kunde dela på. Vi skulle alltså inte kunna sova (en säng på fem personer blir lite trångt…) men i alla fall ha en plats där vi kunde förvara våra ryggsäckar, kunna duscha och byta om. Först ville hon även att vi skulle betala för dusch men det sa vi skarpt nej till, så nu behövde vi bara betala för sängen.

IMG_5032 (800x533) IMG_5034 (800x533) IMG_5035 (800x533)

Vi bestämde att boka den tidiga färjan till Koh Tao, så efter det var klart åt vi lite lunch och sedan fördrev vi resten av dagen fram till kvällen med kortspelande. Servicen på Koh Phangan kändes inte alls lika bra som på Koh Samui, vi blev bortglömda, fick fel mat, dålig mat (åt en jätteäcklig pizza som i princip bara bestod av ost), undrar om det beror på att de inte behöver anstränga sig, folk kommer hit oavsett servicen på grund av fullmoon…?

Själva Full Moon-partyt var kul, massor av folk, massor av barer, massor av musik, men inte mycket mer speciellt än en vanlig utgång (Missförstå mig inte nu, jag hade verkligen jätteroligt!) Om det berodde på att vi visste att vi var tvugna att hålla igång hela natten, att det blev som ett ”tvång”, eller något annat vet jag inte,  det enda jag vet är att jag blev hes runt 3-tiden, sedan blev det bara värre och värre, och när vi gick tillbaka till hostelet för att hämta våra saker lät jag som en gammal kedjerökare.

full-moon-party-01-1024x680

Det var med stor möda vi tog oss till färjan, dödströtta, bakis, jag som var jättehes, men när vi såg vyn av Koh Tao kändes det i alla fall lite bättre. Detta är Thailand – på riktigt. Klart vatten, inte mycket trafik, små restauranger precis vid vattnet,  dykare lite var stans! Vi hamnade på Ban’s, den största dykarföreningen i hela Thailand, fick ett rum med 5 sängar, luftkonditionering, wifi och dusch för 100 kr per natt per person. När vi väl börjar dykarkursen så är boendet helt gratis. Jag kunde fortfarande prata lite denna dag, inte mycket, men det kom i alla fall fram ljud ur min luftstrupe om jag ansträngde mig (inte som nu när jag inte ens med största ansträngning får fram något). Riktigt obehagligt, jag är nästan lite rädd för vad det kan vara.

Vår plan var att påbörja dykarkursen idag, men då även Annika har ont i halsen och även har lite feber bestämde vi för att försöka imorgon istället. Detta är verkligen verkligen sett fram emot, så jag hoppas så enormt mycket att jag blir bra snart igen. Så idag är det stranden som gäller, vila och god mat, så får vi se hur det blir sen.

Saknar alla er där hemma, blir extra tydligt när man är sjuk för att då vill man bara ligga hemma i ens egna säng, krama sin pojkvän och mysa framför en film, men jag ska inte klaga. Jag har en vy över azurblått vatten och musik i mina öron, det är en privilegie.

IMG_5037 (800x533) IMG_5048 (800x533)

Annonser

kite, blogg, kiteblogg, Julia Hallén, surfa

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s