Stumma stranddagar

”Ibland är det inte själva destinationen som är målet på resan utan själva resandet i sig”

Så brukar jag känna ibland, när jag sitter på en buss, ett tåg, ett flygplan, eller som i det här fallet en kataraman. Att känna havets gungningar, se landskapen fladdra förbi, då njuter jag i fulla grad. Jag älskar att känna att jag är påväg någonstans. De bästa stunderna i Botswana var nog när jag satt uppe på bilens tak, kände vinden i ansiktet och såg naturen runt omkring mig. Då mådde jag.

Utanför mitt fönster är solen nu påväg upp, blodröd, lyser upp vår väg mot Koh Phi Phi. För att det är dit vi är påväg nu, mot samma klippor som är med i filmen The Beach, den ö där jag äntligen ska ta mitt dykarcertifikat.

IMG_5204 (800x533)

IMG_5203 (800x533)

I fem dagar var jag tyst. Inte ett ord. Man kan betrakta det som ett socialt experiment, hur länge kan man umgås med sina vänner som stum utan att bli helt galen? Jag måste ha drabbats av någon typ av plötslig stämbandsinflammation, för jag kunde bokstavligen inte få fram ett endaste ord under några dagar. Tvångsaktigt fick jag skriva ner allt jag ville förmedla på min mobil eller på papper, och låta dem andra beställa min mat eller vad det nu kunde vara. Det var oerhört frustrerand, varje gång en diskussion fördes så var min naturliga reflex att inflika min mening, men varje gång fick jag lägga band på mig och fortsätta vara tyst. Ibland när jag kände att behovet var extra stort försökte jag delta i pratet genom att snabbt skriva ner min kommentar på telefonen, men i verkligheten byter man samtalsämne så snabbt att det nästan är omöjligt att hinna skriva ner sin tanke och presentera den.

Men idag är det alltså söndag och jag har fått tillbaka min röst. Nästan i alla fall, lite av hesheten hänger kvar och nu har även en äcklig hosta hälsat på. Men förhoppningsvis är även detta borta om några dagar.

Så vad har vi hittat på under dessa dagar?

Jag fick ju alltså hoppa över dykarcertifikatsdelen på Koh Tao, oerhört tråkigt då det är absolut billigast och antagligen bäst kvalitet där (måste verkligen åka tillbaka dit någon gång – Carl hänger du på??), men nu har jag alltså en andra chans. Har hört lite blandat om Phi Phi, ska tydligen vara ett riktigt partyställe, men så mycket alkohol lär det inte bli för min del med tanke på dykningen. Ska vara lite extra dyrt med boende och mat där (med tanke på dess populäritet) men jag hoppas ändå att det ska bli en härlig upplevelse!

När Cissi, Linda och Filip dök på Koh Tao så passade jag och Anki på att hänga på stranden och vila upp oss från våra sjukdomar. Egentligen är inte stranden min grej, börjar bli trött på slöandet nu, men när man är sjuk vill man inget hellre än att bli frisk så då passade slapplivet rätt bra. Våra dagar såg ungefär ut såhär; Frukost – Bada, sola, läsa – Lunch – Bada, sola, läsa – Glass – Middag och kortspel – Drink med eldshow. Ganska behagligt liv om man säger så.

IMG_5046 (800x517) IMG_5043 (800x533) IMG_5064 (800x533) IMG_5059 (800x533) IMG_5058 (800x533) IMG_5053 (800x533) IMG_5066

IMG_5083 (800x533) IMG_5081 (533x800) IMG_5079 (533x800) IMG_5070 (800x533)

Eldshowerna var fantastiska, speciellt en kille hade en sådan kroppskontroll att jag knappt visste vart jag skulle ta vägen (dock inte killen på bilderna). Han var superkort, kanske 160 cm, kanske runt 30-40 år, men med muskler som en superatlet och en sådan känsla och smidighet att adrenalinet började spruta i mina ådror. Om det finns något jag verkigen önskar är det att jag också kunde hantera min kropp på det sättet.

IMG_5084 (800x533) IMG_5103 (800x533) IMG_5115 (800x533) IMG_5124 (800x533) IMG_5128 (800x533) IMG_5138 (800x533) IMG_5151 (800x533) IMG_5158 (800x534) IMG_5167 (800x533) IMG_5172 (800x533)

Dagen efter att Linda och Cissi klarat sina dykarcertifikat gjorde vi en utflykt till närliggande Koh Nangyuan. Vi tog en taxibåt dit, betalde entréavgiften på 100 bath och slängde våra plastflaskor (som tydligen var förbjudna där). Fint ställe, men med galet mycket kineser och allmänt mycket folk. Det tar bort en del av glädjen när de tar till fula turistknep såsom att man inte får ta med sig eget vatten, bara så att man måste köpa deras. Utsikten uppe på View Point var dock fin, det var kul att vandra upp dit, vattnet var också jättefint med en massa färgglada fiskar som simmade runt en när man badade. Sämre betyg får maten de serverade på deras enda restuarang, men man var så illa tvungen att äta.

IMG_5181 (533x800) IMG_5178 (800x533) IMG_5187 (800x533) IMG_5190 (800x533) IMG_5193 (800x533) IMG_5195 (533x800) IMG_5197 (800x533)

När vi kom tillbaka var det dags för lite praktiska bitar – boka hotellnatt på phi phi, betala vår räkning till hotellet, boka färja och buss till phi phi. När detta var klart så gick vi till en av våra favoritställen, en italiensk restaurang där de verkligen kunde laga mat (de flesta andra ställen känns lite mer som hemmafix), och jag åt en stark (massor med chilli!) pizza med seafood. Bra avslut på några fina dagar.

IMG_5173 (800x533) IMG_5174 (800x533)

Koh Tao, jag kände att jag inte riktigt upplevde dig såsom du förtjänar, so I will be back! Men tack för tiden vi fick spendera med dig!

Annonser

kite, blogg, kiteblogg, Julia Hallén, surfa

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s