Ett farväl och en hälsning till ett nytt land

Ännu en vecka har förflutit och jag befinner mig för tillfället på den lilla ön Kecil, Perhentian Islands, Malaysia. Annika sitter i en stol framför mig och skriver vykort, medans fläkten i vårt tak snurrar med bestämd takt. Det är riktigt fint härinne, riktigt riktigt fint om man jämför med vårt boende som hade igår… Visserligen saknar detta rum både aircondition och varmvatten, men för 100 kronor natten på denna ö kan man inte förvänta sig mer än så, snyggt, fräscht och strandnära är allt som behövs!

 

Ho Chi Minh City

Men innan jag fortsätter berätta om våra dagar här, tänker jag ta er tillbaka till Vietnam, Ho Chi Minh. För om jag inte minns alldeles fel så var det där jag slutade berätta sist.

På kvällen efter att Linda och Cissi var tillbaka från Mekongdeltat och homestayet så började jag och Annika må mycket bättre. Fortfarande en känsla av orohet i magen, men tillräckligt bra för att boka in en utflykt till dagen efter – nu skulle vi besöka Cu Chi-tunnlarna!

På morgonen avnjöt vi (vår första på resan faktiskt!) frukostbuffé på hotellet (frukostar i mitt hjärta!), för att sedan sätta oss på en buss som tog oss mot de gamla krigstunnlarna från Vietnamkriget. Både en gripande och fascinerande utflykt, vår guide berättade om allt från soldaternas liv i tunnlarna, deras trick för att lura de amerikanska soldaterna, deras fällor, och om allt de hemska Vietnamkriget bidrog till (eller som de säger här, ”The American War”). På slutet fick vi själva testa att gå igenom en 100-meter lång tunnel, säkert en av de största, men jag kan försäkra er om att det inte var någon dans på rosor. Nere i tunneln var det supertrångt, här fick man verkligen inte vara för tjock, svetten rann nedför min ryggen och benen värkte av mjölksyra när jag hukandes kröp i den nästan becksvarta tunneln. Det mest sjuka var insikten om att detta bara var 100 meter, där jag själv bara befann mig i några minuter, och här levde folk i flera år! Med ett krig ovanför dem!

IMG_5436 (800x533) IMG_5442 (800x533) IMG_5439 (800x533) IMG_5445 (800x533) IMG_5447 (800x533) IMG_5449 (800x533) IMG_5452 (533x800) IMG_5454 (800x533)

Inspirerade av efterlämningarna av kriget fortsatte vi efter Cu Chi-tunnlarna till ett känt krigsmuseum, där vi framförallt kunde beskåda fotografer från kriget, fruktansvärda bilder som fick det att knipa till ordentligt i magen. En avdelning handlade om konsekvenserna av amerikanarnas kemiska krigsföring – något som både resulterade i direkta skador på människors kroppar, men även indirekt, i form av att den nästa generationen både fick missbildningar och med psykiska skador. En annan avdelning handlade om hur kriget uppstått, tydligen hade det var en konflikt med fransmännen sedan en lång tid tillbaka som även där bidragit mycket skada, redan innan själva ”Vietnamkriget” startades. Kort fattat kan man säga att vi lämnade museet med mycket tankar snurrandes i huvudet, och med insikten att kriget var ofantligt orättvist mot det vietnamesiska folket. För att bli på lite bättre humör unnade vi oss en fika – double chocolate-shake with cream, mhmm…

IMG_5455 (800x533)

IMG_5456 (533x800)

På kvällen gav vi oss ut på stan för att se vad utelivet hade att erbjuda. Vi drack lite drinkar, träffade lite folk, besökte klubben ”Apocalypse now” där man tydligen inte fick gå in med flipflops, sedan stängde de tydligen klockan halv tre, så efter en halvtimmas dansande fick vi snällt gå ut igen och åka tillbaka. Lite snopet, men ändå kul kväll!

Vi var lite sega dagen efter, så vi unnande oss en slappdag där Subway-macka, filmtittande, hotellbokning och högskolevalångest stod på schemat.

IMG_5464 (800x533) IMG_5461 (800x533) IMG_5459 (800x533)

Inte alls många mopeder eller så här…

 

Kuala Lumpor

Nästa morgon var det dags för oss att lämna detta vackra land, ett ställe jag verkligen gillade och gärna åker tillbaka till!

IMG_5465 (533x800) IMG_5466 (800x533)

 

Efter en kortare flygtur med Air Asia och en taxifärd från flygplatsen till Kuala Lumpor stod vi framför det guesthouse vi bokat dagen före. Glada att äntligen vara framme klampade vi oss upp för trappan in till receptionen och meddelade att vi var framme. Receptionisten såg lite fundersam ut och tittade noga igenom sina papper, tills dess att hans chef kom fram och berättade att vi inte alls bokat något rum hos dem i mars, utan i april. Vi (eller rättare sagt jag måste jag erkänna) hade råkat boka fel månad! Snopet fick vi vända tillbaka ut på gatan och leta boende där istället. Mitt ben hade under natten plötsligt blivit väldigt konstigt, det smärtade runt mitt vänstra knä och kändes stumt när jag böjde på det. Gissar att jag fått en inflammation i benet då jag till sist (när vi skulle leta boende) inte kunde stödja på det alls, och sorgligt nog var det nog en konsekvens av tunnelgåendet i Vietnam (har man inte tränat på tre månader så har man inte…). Jag kunde således inte följa med på boendejakt så jag satte mig på en restaurang med väskorna istället medans de andra gick iväg. Medan jag satt där kom en kille som jobbade där fram och undrade vad som stod på (såg nog lite lost ut med min cola och fyra stora ryggsäckar), han visade sig vara rena rama ängeln för då jag berättade vad som hänt plockade han genast fram sin telefon och letade upp olika boenden som skulle passa i vår prisklass. Han ringde till och med upp ett hotell där han preliminärbokade ett rum till oss och när jag sedan berättade att jag varken kunde nå Annika, Linda eller Cissi och berätta om detta, då jag inte hade någon för tillfället fungerande telefon, hoppade han upp på sin moped och försökte leta upp dem för mig. Under tiden började en Kuala boende att prata med mig och rekommendera olika platser. Tyvärr hittade han dem inte, och när de väl kom tillbaka var boende redan bokat på annat håll, men jag var ändå riktigt varm i hjärtat av all denna hjälpsamhet, man borde börja ta efter sådana som honom.

Superhungriga efter all denna uppståndelse tog vi första bästa ställe – något som visade sig vara ett riktigt lyxigt ett – och åt mat. Efter Thailand och Vietnam hade vi blivit bortskämda med bra matpriser, så när menyn visade pizza-priser på motsvarande 80 kronor, så fick jag lite huvudvärk. Men äta bör man annars dör man, så vi åt pizzorna med god aptit.

Hotellrummet vi skulle bo på var egentligen ett tre-bäddsrum med en dubbel- och en enkelsäng, men för att få ett bättre pris hade vi enats om att sova alla fyra där ändå. Utrymmet får både oss och våra väskor var minimalt, men helt klart uthärdligt! Nästan lite mysigt att trängas där allihopa.

Efter en natts sömn var vi redo att utforska Kuala Lumpors gator, först en runda in till HM och ZARA (hurra vi har kommit till civilisationen!), sedan vidare in på Pavilion, ett stort och lyxigt shoppingcenter. Butikerna såsom Gant, Gucci och Michael Kors sneglade vi bara förbi där de tronade bredvid varandra, vakterna som stod där var nämligen lite för läskiga för oss (inte alls så att vi ens skulle ha råd till den enklaste lilla plånbok eller så…), men vi var duktiga på att leta igenom de andra butikerna! Cissi och Linda gjorde sedan en liten spontanare och bestämde sig för att klippa sig här då frisörsalongen både såg proffsig ut och hade bra priser. Måste säga att resultatet blev riktigt bra för dem både (även fast Cissi fick färga om sitt hår en extra gång…). Vi åt en riktigt god lunch (se bild nedan), och medans klippningen fortfarande pågick tog Annika och jag en runda för att se om vi kunde hitta en resebyrå där vi kunde boka våra bussbiljetter till vår nästkommande destination, Perhentian Islands. Men ack – några sådana fanns icke att finna, och på nätet var det tydligen också omöjlig att boka. Känslan av hopplöshet fyllde våra kroppar…

Den muslimska ådran visade sig direkt…

IMG_5467 (800x533)

 

Shoppingcentret nummer ett!
IMG_5468 (533x800) IMG_5470 (800x533) IMG_5472 (800x533)

På kvällen blev det dock finmiddag med tre-rätters, så den föregående känslan av hopplöshet försvann på ett kick, sedan blev det en rejäl utgång men jag måste intyga att jag faktiskt inte drack någon alkohol denna kväll! Inte ens den minsta droppe! Men kul hade jag ändå, med hög musik kan jag nämligen inte ens i den renaste nykraste form låta bli att dansa eller skratta.

Eftersom vår jakt på resebyråer misslyckades den föregående dagen så gjorde Linda och jag ett nytt försök dagen efter. Vi hoppade på den lokala monorailen och åkte ut till busstationen. Väl där var det inga problem alls att hitta biljetter, perrongen var kantad av olika resebolag som skrek efter oss där vi gick. Vi skulle komma fram till Perhentian Island i alla fall, vilken lycka!

IMG_5474 (800x533) IMG_5475 (800x533) IMG_5477 (800x533)

Vår vinkande byggkompis

IMG_5479 (800x533)

Fikautbudet är enormt

IMG_5480 (533x800)

Vi mötte sedan upp Annika och Cissi för att äta lunch på Foodcourner, ett billigt ställe med massor av olika asiatiska matstånd, för min del blev det nudlar med kyckling och ägg! Vi vandrade sedan bort mot Twin Towers då vi hade tänk att åka upp i dessa, men när vi väl kom fram och såg att det kostade närmare 150 kronor så kändes det inte längre lika angeläget. Vi nöjde oss med att titta på tornet från marken istället (och lyssna på ljuden från Formel 1-bilarna som demostrativt körde runt utanför – en slags reklam för de tävlingarna som snart skulle börja), men det var fint det med! På kvällen tog vi oss in mot China Town för att äta middag, ett ställe vi hade ganska höga förväntningar på efter alla rekommendationer i guideböcker. Tyvärr visade det sig vara ett Thailand-look-alike, små stånd med solglasögon, cigaretttändare, armband, allt som vi redan sett så många gånger fast till mycket högre pris. Det var lite fint med alla lampor som hängde omkring, men vi hade föreställt oss något mer genuint än detta.

IMG_5481 (533x800) IMG_5482 (800x533) IMG_5484 (800x534) IMG_5485 (800x533) IMG_5487 (800x533) IMG_5488 (800x533)

Ytterligare en dag spenderades i denna stad, dock denna gång lite utanför centrum. Vi tog en taxi till Sunflower Pyramid, en vacker byggnad formad som en pyramid och där egyptiska gudar (stenlika sådana) stod och vaktade utanför. Riktigt häftigt köpcentrum där vi strosade runt ett tag. Byggnaden hade både ishall, bowlinghall och bio, så var plan var att gå runt några timmar och sedan bowla. När vi dock kom fram till bowlinghallen pågick någon tävling, så vi fick fint gå därifrån. Vi bestämde oss istället för att titta på bio, och med tanke på att vi hade en buss att passa blev det den charmiga Dream Work-filmen ”Sherman and mister Peabody”. Filmen var nog inte riktigt tänkt för 20-åringar, så stundtals kändes det som att vi liite för gamla för att sitta där, men den var helt klart sevärd (med tanke på att bion kostade 20 kronor per person).

IMG_5490 (800x533)

 

De hade high-tech-toaletter!!IMG_5492 (800x533) IMG_5494 (800x533)

På kvällen tog vi oss bort mot busstationen och hoppade på vår buss. Bussfärden visade sig bli en riktigt spännande upplevelse, inte rent körmässigt (här i Malaysia är vägarna nämligen fina och chafförerna kör någorlunda normalfort), utan mer destinations- och känslomässigt.

Hur menar jag nu då? Jo, för det första så gillar de tydligen air-condition här i Asien. Såpass mycket att det kändes att vi satt i ett noll-gradigt kylrum. Oavsett hur många gånger vi sade till chaffören att det var svinkallt envisades han med att hålla kvar kylan på samma nivå. Till sist började han att ignorera oss och svarade inte ens på tilltal, väldigt trevligt… Mitt i natten stannade vi vid en bensinmack för lite bönestund, och Linda och jag passade på att gå ut för att värma upp våra arma kroppar och besöka toaletten. När vi kommer tillbaka inser vi att vår buss inte längre står kvar på den plats vi lämnade den. Vi tittar oss lite panikslaget runt och ser hur några andra bussar står samlade på ett ställe några hundra meter bort, så vi går bort dit och kikar. Resultatet – inte vår buss. Hjärtat börjar och banka och inre bilder av att vi står kvarlämnade på den kombinerade bensinmacken och mosken börjar att bildas. Annika och Cissi sov när vi lämnade dem så de skulle knappast ha någon aning om var vi befann oss. Som tur var får vi till sist syn på vår buss, och vi kan lättade hoppa på den igen. Nästa problem vi stötte på var var vi skulle hoppa av, eftersom vår chafför inte gick att prata med och knappast någon på bussen pratade engelska så blev det lite av ett problem. Till sist hittade vi en ung kille som förstod vad vi menade och som kunde översätta var vi befann oss.  Så fram kom vi till sist, en speedboat-tur senare stod vi med våra ryggsäckar på Coral Beach.

 

Perhentian Island

Vårt första intryck av Perhentian var väl sådär. Eftersom vi läst så mycket om dessa öar var vår förutfattade mening att vi skulle komma till paradiset. Det var fint, men inte alls i den paradisklass vi tänkt oss. Eftersom vi hade läst att Long Beach var stranden vi skulle vara på, tog vi en liten stig genom ön som tog oss till andra sidan, ingen bitrafik här inte! Till vår besvikelse kantades vägen av sopor, och när vi kom ner till stranden blev det inte mycket bättre. Det är sorgligt att se, så mycket sopor på sin liten plats, någon som så lätt skulle kunna åtgärdas. De förstör verkligen mycket av upplevelsen. Vi bestämde i alla fall att vi skulle spana in lite boenden, vi kom fram till ett ställe och fick visat ett jätteskabbigt rum för nästan 100 kronor per person. Tack och nej. Vi fortsatte till nästa, där var det fullt, fortsatte till ett tredje, där fungerade inte toaletten och var ännu skabbigare (när jag skriver skabbigt menar jag smutsiga lakan, smuts på golvet, hål i väggarna). Vårt humör sjunkte en del, och med tanke på att vi suttit i en kall buss och inte fått någon sömn natten innan så gjorde det inte situationen bättre. Vi beslutade att gå tillbaka till Coral Beach, som sett mysiga ut, och leta boende där istället. Resultatet blev dock inte bättre, det var fullt på varje hotell. Ganska konstigt egentligen, vi befinner oss fortfarande i lågsäsongen, när ön precis öppnat upp efter moonsonmånaderna, och på internet går det inte att boka några boenden i förväg. Ändå är det fullt överallt klockan 09:00 på morgonen – hur går det ihop?

Vi var tvungna att sätta oss ner på ett café och beställda varsin shake för att inte helt kollapsa (vägen mellan stränderna var inte att leka med med gassande sol, superbranta backar och tunga ryggsäckar…). Vi började på fullast allvar diskutera om vi skulle lämna ön (vi hade ju inte ens någon stans att bo!), men bestämde till sist att testa på att sista ställe, ett ganska slitet hotell mitt på vägen mellan Coral och Long Beach. Där fanns det som tur var ledigt boende, så vi bokade två nätter till att börja med.

Rummen var mycket fräschare än de vi sett innan, och hade ett okej pris, 80 kronor per person. Visserligen kändes det lite som en trädkoja där de satt in plastgolv och väggar, men inga hål eller äckliga lakan här i alla fall! Efter allt ståhej behövde vi lite vila, så vi rörde oss ner mot Long Beach igen. Vid strandkanten stod en röd flagga och varningsorden ”Warning! Strong current!”. När jag lagt beslag på ett parasol kommer uthyraren fram och säger ”Don’t swim on that side (pekar mot höger), people dies there every year! Swim there instead (pekar åt vänster)”. Jahop, här kan man tydligen dö av undervattensströmmar också.

Under natten hade Linda och Cissi blivit hembesökta av kackerlackor och hörde hur ett myrbo krafsade runt i väggen, så det hade inte blivit mycket sömn för deras del. Trots detta kändes vår situation mycket bättre än gårdagens känsla, på morgonen lyckades vi fixa nytt boende för resterande dagar (100 kronor per natt för ett riktigt fint rum precis vid stranden!! Dessutom lyckades vi få det nedprutat med totalt 400 SEK så vi var mer än nöjda), och med en god frukost i magen (till bra pris!) såg allt plötsligt väldigt mycket finare ut, Coral Beach var faktiskt riktigt mysigt. Dagen spenderades på stranden, och på kvällen unnade jag mig själv en bananasplit, den godaste jag någonsin ätit! Mumma!

IMG_5495 (800x533) IMG_5496 (800x533) IMG_5498 (800x533) IMG_5500 (800x533) IMG_5503 (800x533)

Och nu är det alltså tordag och jag befinner mig i vårt nya rum. Tror jag har fått solsting, mår illa, har huvudvärk och vill bara sova, blev nog för mycket av det goda idag. Vi gjorde nämligen en liten utflykt tidigare, efter frukost tog vi en taxibåt till Romantic Beach som ligger lite längre bort på ön. Det var nästan för bra för att vara sant, stranden var helt tom, fantastiskt vacker, vattnet var varmt och ett färglatt korallrev fanns där att utforska. Där trivdes vi! När vi dock kom tillbaka till hotellet märkte jag att jag bränt mig i ansikten och på ryggen, och jag kände mig lite konstig. När de andra gick ned för en andra omgång badning så stannade jag kvar här och sov, men jag hoppas att jag mår desto bättre imorgon.

IMG_5507 (800x533) IMG_5515 (800x533) IMG_5518 (533x800) IMG_5524 (800x532) IMG_5522 (800x533)

Långt inlägg, jag vet, men så går det när viljan att skriva är starkt men tiden är knapp. Då blir det en lång sammanslagning. Vem vet, kanske blir det bättre nästa gång?

Annonser

kite, blogg, kiteblogg, Julia Hallén, surfa

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s