När saker blir inställda är det bara att ta till andra medel!

Sydön är verkligen betydligt kallare än nordön, och det finns fler tecken som vittnar om vinterns ingång. Träden är färgade i alla världens färger, och affärerna säljer varma jackor med tjocka pälskragar. Franz Josef var inget undantag, och inte så heller Wanaka som jag befinner mig i nu.

Även fast vinden hade lugnat ned sig så ville regnet inte att försvinna, så vår första dag i Franz Josef utspelar sig innanför skyddande väggar. Några vänner bodde på ett annat mindre hostel som var betydligt mysigare än där vi bodde, så det blev vår tillflyktsort för dagen. Trots elbrist och dåligt väder så blev det ändå en bra dag, vi spelade kort hela dagen (lärde mig typ världens roligaste kortspel, Kaboo!), tog en tur till matbutiken, och på kvällen gjorde jag och Daniella pannkakor med nutella och sylt till alla, dagen till ära! På vägen tillbaka till hostelet får jag plötsligt en konstig känsla, något känns annorlunda… Jag tittar mig omkring och inser att skyltarna med VACANCY, eller NO VACANCY plötsligt lyser. Strömmen var tillbaka!

E (187)E (186)E (188)E (185) E (190)

Vi hade fått syn på en lapp på vårt hostel där vi tillkallades till möte nästa morgon klockan 8 och ingen skulle checka ut innan dess, vi var lite osäkra på om vi skulle medverka på det eller inte då vi skulle stanna kvar ytterligare två dagar, men med tanke på att de ibland körde glaciärturen på morgonen bestämde vi ändå oss för att komma och lyssna. Det visade sig dock vara totalt onödigt, det enda vi fick informerat var att ”no galaciar today, we´re going now”. Så där försvann nästan alla människor och jag och Daniela stod kvar. Eftersom hostelet inte hade varit speciellt mysigt hade vi bokat ett nytt de återstående två dagarna, lät fantastiskt bra med gratis frukost, gratis jacuzzi, fri popcorn och fritt wifi för ett billigare pris än vårt förra! Inte dåligt!

Taggad på att utnyttja dagen till dess fullo så bokade jag in mig på en 4-timmars kajaktur på en sjö i närheten. Fick sällskap av en pratsam guide, ett par från Queenstown, och två tjejer från USA.  Sjön hade ett fantastisk läge med tät regnskog runt omkring sig, de höga bergen i bakgrunden och i ett såpass skyddat läge att den nästan låg kristallklar. Jag – som aldrig suttit i en kajak tidigare – förväntade mig en lugn fridsam tur, men tempot var betydligt högre än vad jag trott. Fick paddla för kung och fosterland för att hänga med i deras tempo, så det blev en go träningsvärk dagen efter…

E (192) E (191) E (193)
E (195)

Vi paddlade in mellan smala busktäta gångar, längst kanten på ståtliga träd, och när vi väl var djupt inne i skogen passade vår guide på att berätta historien om kiwifågeln. För har inte ni också undrat varför kiwin är en sådan stor symbol för detta land?

E (197)

Det hela härrör från en gammal maorisk legend, där guden Tanemahuta en dag gick genom skogen. Han såg till sin förfäran att hans barn – träden – började att dö ut. Han pratade då med sin bror (som var fader till alla fåglar) och bad honom att samla alla sina barn. Han talade till dem:

”Något äter mina barn, jag skulle behöva någon som kan vara på marken och vaka över dem, så att de och ert hem överlever.”

Alla fåglarna var tysta och Tanemahuta vände sig då till fågeln Tui:

”Tui, vill du hjälpa mig?”

Och Tui svarade:

”Tyvärr inte, jag är rädd för mörker och det är så mörkt där nere”  

Tanemahuta vände sig då till Pukeko:

”Pukeko, vill du hjälpa mig?”

Och Pukeko svarade:

”Jag kan inte, det är så fuktigt där nere och jag vill inte att mina fötter ska bli blöta”

Alla fåglarna var helt tysta, ingen sa ett ord. Tanemahuta vände sig till Pipiwharauuroa.

”Pipiwharauuroa, vill du hjälpa mig?”

Och Pipiwharauuroa svarade:

”Nej, jag är för upptagen med att bygga mitt bo”

Med stor sorg i hjärtat, ty han visste att om ingen ville hjälpa honom skulle han inte bara förlora sina barn utan fåglarna skulle även förlora sitt hem, vände han sig till Kiwi:

”Kiwi, vill du hjälpa mig?”

Och Kiwi svarade:

”Ja”

Tanemahuta blev varm i bröstet av tacksamhet, men ville ändå låta Kiwin veta vad som verkligen stod på spel.

”Kiwi, du förstår väl vad detta innebär? Du kommer behöva starka fötter och ben för att kunna stå stadigt på marken, och du kommer att mista din vackra färgglada dräkt. Du kommer aldrig mer få se dagsljuset igen. Vill du fortfarande göra detta?”

”Ja”

Då vände sig Tanemahuta till alla de andra fåglarna och sa:

”Tui, eftersom du inte vågade komma ner från himlen kommer jag att märka dig med två vita fjädrar, så att alla kan se vilken ynkrygg du är. Pukeko, eftersom du inte vill få fötterna blöta kommer du spendera resten av ditt liv nere bland mossen. Pipiwharauuroa, eftersom du var för upptagen med att bygga ditt bo kommer du aldrig mer få bygga ditt eget utan kan endast lägga dina ägg i andra fåglars bo. Men du Kiwi – du kommer att bli den mest kända och älskade fågeln av dem alla.”

E (200) E (201)

 När jag kom tillbaka till hostelet var jag helt slut, hade jätteont i huvudet och ville egentligen bara lägga mig och sova. Men icke sa nicke, nu skulle det utforskas lite till!  Med mitt paraly i ena handen och matlådan i den andra (fick äta min lunch till fots) kastade jag in mig i den bil som stod och väntade, den som skulle ta oss till glaciärpromenaden! Var så stressad att jag råkade tappa all min mat i knät i bilen (såg jättefint ut), men det var bara att bita ihop och äta upp de bitar som lyckades stanna kvar i lådan… Eftersom vädret verkligen sög (ösregnade och var molnigt) tog jag inte med mig min kamera, men under den dryga timmas promenad vi gick så såg vi både vattenfall och stora floder. Till sist skymtade vi även glaciären som jag gissar har sett bättre dagar…

När vi väl kom hem igen gick jag raka vägen till sängen där jag tog en powernap på en timma. Planen var att ta en varm skön dusch efter detta men när jag till min fasa väl ställt mig i duschen visade det sig endast finnas KALLVATTEN! Tänk er chocken på det! Fick snopet gå tillbaka till rummet där jag till mina rumskompisars ovetande höjde elementtemperaturen till max… En liten skypesession med Carl och sedan var jag tillbaka på banan igen!

Vi vaknade tidigt nästa morgon av att en stor sol sken i ansiktet på oss – äntligen skulle vi få göra glaciärturen!!

Vi begav oss till en fullsatt reception, ställde oss i kön, betalade den nätta avgiften på 2500 kr och satte oss sedan och väntade på vår guide. Efter en stund kom han, men hade ett tråkigt besked… på grund av dålig vind och moln var turerna var inställda för resten av dagen. Yeay… Det var bara att ställa sig i kön igen och få pengarna tillbakabetalda, kändes lagom roligt. Vi tröstade våra arma själar med varsin kopp kaffe på ett mysigt café efteråt och jag surfade in på bookme.co.nz, seriöst den bästa hemsidan i hela Nya Zeeland! Hittade ett fint erbjudande om Quad Biking precis runt hörnet och bokade snabbt in mig för att ha något att fördriva dagen med. Ett snabbt besök i souvenitbutiken för att köpa mig ett par vantar (temperaturen hade sjunkt ganska rejält de senaste dagarna) och sedan var jag redo! Under en timmas tid åkte vi runt bland  uttorkade floder, in i regnskogen, upp på flodebbar och med en underbart vacker utsikt över bergen. Riktigt kul!

E (204) E (203)

När jag kom tillbaka till hostelet belönades jag med en varm dusch (frågade desperat receptionisten som visade mig en undangömd dusch som dagen till ära hade varm vatten!), fantastiskt skönt! Belöningen blev ännu större när jag till min glädje upptäckte att hostelet serverade gratis soppa och bröd på kvällen (gratis mat gör mig varm inombords och får mig att älska livet ännu lite mer). Soppan bestod av en spännande blandning av ris, potatis och grönsaker – kanske inte världens godaste men helt klart ätbart! Eftersom bussen skulle gå tidigt nästa dag till Wanaka hade jag planerat för en tidig kväll men när Daniela och jag fick höra talas om en eldshow och limousin kunde vi inte låta bli att stanna uppe lite längre. Inget kan jämföra sig med eldshowerna på Koh Tao, världsklass på dem alltså, men lite kul med det här som omväxling!  Limousinen – stor och vit hummer – tog oss den långa vägen från hostelet, tre varv runt kvarterat och sedan till den klubb den ägdes av. Väl där gick vi in genom entrén och stannade i uppskattningsvis 3 minuter, sedan gick vi ut igen och gick den 2-minuter långa promenaden tillbaka till hostelet. Vad gör man inte för en limousinåktur?

E (205) E (206) E (207) E (208) E (209) E (210)

Nästa morgon klev jag upp klockan 6 – utan Danielas sällskap då hon bestämt sig för att stanna ytterligare en dag (för att få en ny chans till glaciärtur) – och gick till kiwibussen. Vårt mål för dagen var Wanaka, men först stannade vi till vid en vacker sjö. Jag tog sällskap med det svenska par jag umgåtts med under stormvistelsen i Greymouth, och jag kände mig lite mindre ensam när vi vandrade den dryga timmen.


E (213)
E (216) E (215) E (214)E (212) E (211)

Vi fortsatte sedan med bussen men stannade till några gånger till där vi fick beundra fantastiskt vackra berg och regnskogar. Efter ett sista stopp vid en strand där det ryktades finnas både delfiner och sandloppor (fick beskåda en art av dessa – gissa vilken?) kom vi fram till Wanaka, en otroligt vacker och mysig stad, lite alpby-känsla över det hela. Vädret hade bara blivit finare och finare under dagens lopp, och jag kunde inte låta bli att köpa mig en glass där ute i solskenet. Samtidigt mötte jag Fanny och Jakob som var påväg upp till toppen av ett berg precis intill för att avnjuta solnedgången. Jag joinade med glädje, och efter  någon timmas vandring i uppförsbacke nådde vi toppen.Vyn var fantastisk – de höga bergen skuggade Wanakasjön och gav ett fantastiskt eldliknande ljus.

E (217) E (218)E (220) E (226)E (222) E (223) E (224) E (225)

 

Basehotellet vi bodde på under vår vistelse här kan vara ett av de sämre (bo inte på Base!!), köket pyttelitet och inget ställe att slappna av på och på natten blev det inte bättre. Trött som jag var tänkte jag lägga mig i god tid, likaså gjorde alla mina rumskompisar, men klockan två natten uppvaknas vi av en massa skrikande utanför dörren. Det visar sig vara en massa på kanske 10 personer som högljutt skrattar, gapar och är allmänt störande. Till sist får jag nog, ingen i mitt rum har kunnat somna på grund av dessa människor, jag hoppar av min säng och öppnar dörren. Jag ber dem vara snälla och respektera att folk faktiskt försöker somna, men tror ni att det hjälpe? Inte ett skvatt, vissa människor är bra omogna, tragiskt…

E (227)

Idag är det onsdag och jag har hunnit med lite olika aktiviteter. På morgonen tog jag det lugnt, gick en tur till mataffären, vandrade runt bland lite butiker och gick sedan en promenad längst sjön. Hösten visade verkligen sitt rätta ansikte här, trädens blad lyser i alla tänkbara färger och jag var nästan tvungen att nypa mig hårt i armen för att verkligen kunna förstå att det var verkligt. Fantastiskt vackert.

E (236) E (235) E (234) E (233) E (232) E (231) E (230) E (229)

På eftermiddagen kom äntligen även mina trogna kamrater Daniela och Daniel fram, och vi spenderade kvällen på den fantastiska lilla biografen precis över gatan från vårt hostel. Jag kan inte med ord beskriva hur otroligt gullig och speciell detta ställe var, i entrén välkomnades man av en ljuvlig kakdoft, filmaffisherna trängdes längst väggarna och personalen log välkomnande. Väl inne i salongen (bästa filmsalongen ever!)  satte man sig ner i en av de mjuka sofforna och myste ner sig bland kuddarna, eller i en av de klassiska bilarna (!).  Kvällen till ära skulle vi titta på ”The Grand Budapest Hotel”, en fantastisk (och väldigt speciell) film med bland annat Jude Law, Owen Wilson och Adrian Brody i huvudrollerna. Vanligtvis skulle jag nog egentligen inte tyckt om en film som denna, men eftersom omständigheterna var så speciella så njöt utav fulla drag. Efter halva filmen blev det paus, och då kunde man gå ut och köpa nybakade kakor, och sedan gick vi in igen och filmen fortsatte.

DCIM100GOPROE (239) E (241) E (240)E (242)

Glad som en lärka kom jag ut, även fast jag inte kunde balansera ett mynt på en citron, och Daniela och jag bestämde oss för att besöka puben på Base en liten snabbis. Nu befinner jag mig dock i sängen och tänkte sova – hoppas att det blir lite mer sömn denna natten. Hörs snart igen!

 

Annonser

kite, blogg, kiteblogg, Julia Hallén, surfa

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s