Bungyjump och världens största swing

Att hålla kvar ett positivt humör är en dygd, men när jag blir väckt för andra kvällen i rad kunde jag inget annat än att bli riktigt arg. Det dåliga humöret höll dock inte i sig särskillt länge då vi på morgonen begav oss till det bästa ställe man kunde tänka sig – ett illusionsland! Vi sprang genom olika rum där den ena optiska illusionen till den andra förvred våra sinnen.

E (243) E (244) E (245) E (246)

I slutet försökte vi hitta genom en jättelabyrint men det var tydligen lite väl svår för mig och Daniela, vi hade till och med svårt att hitta nödutgångarna (fick fuska lite, men nöden har ingen lag).

E (248) E (249)

Äntligen var vi påväg till det ställe som vi hört mest om, Queenstown. Det var med delade känslor vi åkte dit, dels av förväntan av detta adrenalinparadis, och dels med en känsla av vemod, vår resa höll på att gå mot sitt sista kapitel… (fortfarande några veckor kvar, men en väldigt liten del av några månader).

Som vanligt var naturen utanför bussfönstret helt fantastisk, speciellt vid ett ställe trodde jag knappt mina ögon när de höga bergen mötte himlen på ett nästan gudomligt sätt.

Som en introduktion till den mytomspunna staden stannade vi först till vid den klassiska och äldsta bungyjumpstället, Kawaru Bridge Bungy. Ett fall på  43 meter från en vacker bro och säkerligen kul, men här ska man inte snåla på upplevelserna. För min del stod bara The Nevis Bungy på listan, den högsta i Nya Zealand med ett fall på 134 meter, och som dessutom är granne till världens högsta swing, The Nevis Swing! Så denna gång blev jag åskådare istället för medtävlande, morgondagen är den dag som gäller för min del…

E (250) E (251) E (252)

Några timmar senare åkte bussen in i Queenstowns stadscentrum och vi gjorde lite sightseeing, på kvällen blev vi dessutom serverade gratis mat, och det gjorde mig lite extra lycklig (som alla borde veta är gratis mat, eller gratis i allmänhet = glad Julia).

E (253) E (254) E (255)

Sov lite oroligt under natten vilket kanske inte är speciellt konstigt… Jag hade under hela tiden varit enormt lugn gällande bungyjumping, vetskapen om att det knappast är någon som någonsin skadat sig och att var och varannan människa verkade göra det, gjorde att paniken aldrig närmat mig. Men när folk plötsligt började övertala varandra ”Det är ju veerkligen ingen fara, det är jätteliten risk att det händer något!” så började min hjärna att tvivla. Tänk om något händer? Tänk om repet går av? Fast samtidigt visste jag att jag aldrig skulle ställa in en sak som denna, det skulle vara ett stort svek mot min egna heder.

Så vid 11-tiden hoppade jag, Daniela och Daniel in i bussen som skulle ta oss till Nevis, en skakig färd upp mot ett par kala klippor.

E (257)

Vi gjorde ett snabbt övervägande gällande om vi skulle ta bungyn eller swingen först, men då vi insåg att bungyn antagligen skulle vara tusen gånger läskigare så beslutade vi att ta den först. Vi åkte över med en liten linbana, och jag kände plötsligt oron sticka lite i kroppen. Jag tittade ner – bokstavligt talat i avgrunden – och jag svajade till. Jag skulle göra detta på riktigt. På riktigt! Herre gud!

E (258) E (259) E (260)

Över på andra sidan berättade personalen grundligt vad som gällde ”Hoppa när vi räknat till tre. Vänta inte en sekund, hoppa direkt. Och glöm inte att hoppa med huvudet först, annars kan ni skada er. Bara hoppa.” Den första personen gick ut och fick på sig selen med banden, gick ut på den smala bräda som stod där och hoppade när de räknat till tre. Den andra personen gick ut och hoppade på tre. Den fjärde gjorde det. Daniel gjorde det. Daniela. Och sedan var det jag.

E (261) E (262) E (263) E (264)

Fick på mig utrustningen och gick ut på det smala utsprånget. Darrade i hela kroppen men försökte intala mig att strax hoppa. Kunde dock inte för allt i världen förstå hur jag skulle få min kropp att hoppa med huvudet nedåt, det är ju typ som att göra självmord (fast bli räddad på slutet). De började räkna, men plötsligt ber de mig att gå tillbaka!  Tydligen blåste det för mycket.  Några minuters väntan, sedan var det dags för ett nytt försök. De räknade till tre och jag hoppade. Har total blackout från själva hopptillfället, men kommer ihåg hur jag darrade hela vägen ner, innan de långa sekundrarna var slut och jag svängdes uppåt igen. Hurra! Coolt om något! Och betydligt värre än fallskärmshoppet! Fast samtidigt mycket roligare!

E (265) E (266) E (267) E (268) E (269) E (270) E (271) E (272)

Tanken var att jag skulle filma mig när jag hoppade, men detta glömde jag helt bort så kika istället på Danielas film, riktigt bra!

E (274) E (275)

Saliga av lycka sprang vi bort mot swingen, och förstod plötsligt vilken tur vi haft. Vinden ökade kraftigt och det började att ösregna, så vi fick snällt vänta en stund innan det var möjligt att åka. Vi körde på double-style baklänges, 0ch det pirrade till ordentligt i magen när vi släpptes ner. Daniela lyckades på något sätt att helt svängas runt så hon åkte en stund med huvudet nedåt (bungy-repris?) medan jag var kvar i den förutbestämda positionen, sjukt skoj var det i alla fall!


E (276)E (277)E (278)E (279) E (280) E (281)Glada, trötta och lyckliga åkte vi hem med bussen, och vi kände innerligt att vi förtjänat varsin Fergburger (megaberömt – typ världens bästa hamburgare). En kort stund i kön (bara 20 minuter!) och vi fick smaka på dessa ljuvliga skapelser. Mmhm…

E (282) E (283)E (288) E (287) E (291) E (289)

 

Annonser

kite, blogg, kiteblogg, Julia Hallén, surfa

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s