Att dyka med vilda delfiner och att bestiga en vulkan

Sedan förra gången jag skrev har jag upplevt något som jag bara trodde var en dröm. Något som var häftigare än forsränning, grottklättringen, fallskärmshoppning och bungyjump. Jag har simmat med vilda delfiner. Hundratals.

När jag först fick höra att en aktivitet i Kaikora var att simma med delfiner förställde jag mig någon slags djurparksanläggningen med en pool och delfintränare. Inte vill väl riktiga, vilda delfiner simma med människor? Men faktiskt, det är sant!

Bussen gick tidigt från Christchurch och vi kom fram i god tid till den lilla kustliggande staden. Gick en liten runda men hade önskat att jag haft mer tid för att utforsta den, verkade riktigt trevlig med mysiga fiskerestauranger och butiker. Hostelet var en riktig hit, väldans hemtrevligt (och billigt!), men jag hann inte spendera mycket tid där innan delfinerna väntade.

E (364)

Det hela började med en liten introduktion, planen var att ge oss ut med några båtar, spana efter delfinerna, se om de verkade intresserade av oss och sedan hoppa i vattnet. Det var vårt uppdrag att få dem intresserade, vi skulle låta högt, göra piruetter i vattnet, dyka ner, ja allt som kunde få dem att bli nyfikna. Kanske skulle de dyka upp, kanske skulle de inte.

E (365) E (366)

Det började sådär, våtdräkterna åkte på, vi åkte iväg med båtarna och sedan… ingenting. Ingen delfin i sikte. Vid ett tillfälle skymtade vi några, men de var inte alls intresserade utan skyndade iväg. Jag började tappa hoppet, satte mig ner i soffan men så plötsligt… delfiner! Inte bara en delfin, utan hundratals! Vi ökade båtens takt, delfinerna närmade sig oss och började leka längst svallvågorna. Jag kunde inte tro mina ögon, och bilderna gör inte antalet rättvist. Ledarna gissade att det var runt 500 stycken delfiner i området.

E (374)

DCIM101GOPROE (372)

”Jump in the water!” skrek de, och mitt cyklop åkte på med en hastighet nära ljusets. Sedan hoppade jag i. Fick nästan en chock när jag öppnade ögonen, runt omkring mig simmade dem, stora som små, fullvuxna som ungar. Några var en halv meter ifrån mig, andra 2 meter under mig, flera 10 meter bakom, en 20 meter under. Detta var helt jäkla OTROLIGT!

DCIM101GOPRODCIM101GOPRODCIM101GOPRODCIM101GOPRO

Vi fick hoppa i ytterligare tre gånger, och jag svor lite tyst åt mig själv varför jag för åttioelfte gången glömde att ta med mig GoPro:n, detta var ju det gyllene tillfället för en sådan film. Som tur var fick jag låna en killes GoPro så det i alla fall blev några undervattensbilder.

E (373)
E (371) E (370) E (369) E (368)

Var riktigt hög på livet och det blev ännu lite bättre när vi sedan bjöds på varm choklad. Vilken fantastisk dag.   

Nästa dag hade jag tänkt mig vara en mycket tråkig sådan, men jag hade fel. Eftersom mitt flyg tillbaka till Sverige går från Auckland var jag tvungen att ta mig tillbaka dit igen, och på så vis passera alla de ställen på nordön jag redan varit på. Jag var förväntansfull inför Taupo – kanske, kanske skulle jag kunna göra Tongariro-hiken, om vädret är på min sida, men Wellington och Rotorua kändes inte speciellt lockande. Allts hade jag föreställt mig att denna dag, som gick mot Wellington, endast skulle vara en resdag. Men det blev mer än så!

Efter någon timmas bussåkande stannade vi till vid ett litet ställe där vi skulle vandra till ett vattenfall. Döm till min förvåning när jag plötsligt får se en sälunge bland forsen. Mina ögon vidgar sig och jag ser inte längre bara en utan två, fem, åtta, tolv, tjugo sälungar! De är överallt, söta som bara den och lekandes med varandra. Tydligen så är dett en plats där de är skyddade för båda rovdjur och farligt vatten, mammorna lämnar sina ungar här strax efter att de föds. Här växer de upp som i ett dagis, i trygghet med varandra, och lämnar det först när de är stora nog att stå emot alla prövningar.

E (375) E (376) E (377) E (378) E (379)

Glad i hjärtat av detta åkte vi vidare med bussen till färjan som skulle ta oss över sundet till Wellington. Plötsligt skriker det till i högtalarna och kaptenen deklarerar att ”det finns nu delfiner på bätens vänstra sida”. Herre gud, detta är verkligen ett sagoland.

Kvällen blev dock inte speciellt mer spännande än lite skypesamtal och datortid, men det behöver man också ibland!

Dagen efter kan man däremot kalla lite tråkig, det var många timmar i bussen och vi var bara några stycken, men chaffören taggade till oss genom att sätta på en film (och inte vilken film som helst, utan Transformers!). Vi stannade till på ett ställe för att köpa glass, en liten kiosk ute i ingenstans och fick nog den bästa i hela Nya Zeeland. Bad om en ”single”, betalde 13 SEK och fick  två skopor med olika smaker, whop whop!

E (381)

Vi gjorde även ett litet stopp när vi passerade gränsen till Tongariro National Park för att ta bilder på den så kallade ”Mount Doom”, ett ställe jag eventuellt skulle få besöka på morgondagen…

E (382)

Sagt och gjort, jag anmälde mig till walken, höll tummarna för att vädret skulle hålla, och vet ni vad? Det höll!

Klockan 04:30 steg jag upp, fick i mig lite frukost och åkte sedan iväg med upphämtningsbussen. Kände mig fortfarande lite förkyld men hoppades att jag skulle klara mig. Vid startplatsen varnade några skyltor oss om att man inte ska genomföra denna walk ifall man inte har konditionen, att det kan bli ett vulkanutbrott, samt att man måste hålla till leden. Great… Den första biten var jättejobbig, den gick förbi en del lavastenar, gick konstant uppåt, och det kändes som att jag fick några smärre hjärtattacker (men när det är fotodags är det bäst att hålla masken…).

E (383) E (384) E (385)E (394) E (397)E (396)

Men skam den som ger sig, tillsammans med en ljudbok samt ett antal poddradioavsnitt tog jag mig igenom den 6,5 timmar långa (jobbiga!) och fantastiska vandringsled. Att få se riktiga vulkaner, deras sjöar, vandra på dess mark, se röken komma upp ur marken, det är verkligen något.

E (392) E (391) E (390) E (389) E (388) E (386)E (393)

Om ni får chansen – gå den!

Gissar dock att det blev lite väl mycket för min postförkylningssjuka kropp och de senaste månadernas sinande kondition, för när jag kom tillbaka till hostelet började allt att snurra. Låg jag ner i sängen kändes allt bra, men så fort jag satte mig upp snurrade det som att jag var full. Fick i mig lite Chili con carne  hostelet sålde billigt, och sedan somnade jag klockan nio. Välbehövligt.

Kom fram till min slutdestination Auckland nästa dag, med blandade känslor. Hade ont i kroppen från gårdagen och längtade hem, till Carl, till mamma och pappa, till Viktor, till mina vänner. Men samtidigt har jag haft det så otroligt bra, jag har upplevt så mycket. Snart är jag hemma!

Annonser

kite, blogg, kiteblogg, Julia Hallén, surfa

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s