Tillbaka till tryggheten – tillbaka till verkligheten

Jag är hemma. Hemma i Sverige, hemma i Billdal, hemma i mitt hus.

Vet ni vad? Sverige är allt bra, så stabilt och fint. Blir man sjuk går man till vårdcentralen, får man fel på bilen går man till en verkstad. Det är så rent, vi har folk som är anlitade för att hålla det fint omkring oss. Vi har en ordning, folk är artiga (vågar knappt nudda vid en på bussen) och busschaufförerna kör så lugnt på våra gator. Det är så inrutat, och jag gillar det. Det känns bra att vara hemma. 

De sist dagarna i Auckland var inte speciellt spännande, fick köpt en del souvenirer, fick rensat i min ryggsäck, besökte ett museum (där jag aldrig blev lämnad ensam utav en guide som envist – tros MÅNGA HINTAR – fortsatte att följa efter mig och berätta om varje liten detalj i hela museet) och fixade med lite bilder, men mest var det en lång väntan. När onsdagen kom åkte jag tidigt ut till flygplatsen, och tur var det. Jag skulle på vägen tillbaka mellanlanda i Los Angeles, vara där i 45 minuter medan planet tankades, och sedan fortsätta med samma plan. Tanken att jag skulle behöva ett visum slog mig aldrig, men när jag aldrig fick ut mitt boardingpass från automaten gick jag och hörde med en kille, ”Har du skaffat visum då?”. Åh herre, nej det hade jag inte! Skulle jag bli kvar här? Som tur var så var det en enkel ansökningsprocess på datorn, och en halvtimma senare hade jag mitt visum, dock lite fattigare.

Men det var med stor glädje jag klev på planet, nu skulle jag äntligen få träffa mina älskade snart igen! Det var en lång färd och mina ben mådde inte speciellt bra, var tvungen att gå upp och gå längst raderna ungefär en gång i kvarten. Personerna bredvid mig måste ha trott att jag varit riktigt dålig i magen som höll på att springa på det där viset.

planet1

Efter många, många timmar hade jag tagit mig både till Los Angeles och sedan till London. Skulle vara på Heathrow i 8 timmar innan planet till Göteborg gick, och det kändes väldigt konstigt att vara så nära men ändå så långt bort. Hade inte kunnat sova på hela vägen, var helt dödstrött men kunde ändå inte tillåta mig att somna på flygplatsen. Resultatet blev att jag fick gick runt bland butikerna för att ha något att göra. Var för trött för att orka kolla på något, så jag bestämde mig för att bara gå istället. Jag gick minst 30 varv runt omkring butiksområdet, folk måste ha undrat en del när jag passerade dem för 25e gången…

Ännu konstigare blev det när jag gick mot gaten och fick höra folk prata svenska. När man dessutom vid påstigningen av flygplanet fick plocka till sig en Aftonbladet eller GP, då fick jag en massa konstiga känslor. Jag var påväg hem! När planet passerade över Sverige och jag fick syn på alla träd och sjöar, då började jag nästan att gråta. Om det berodde på utmattning eller inte låter jag vara osagt, men det var en bra känsla i alla fall.

Ännu bättre blev det så klart när jag kom ut i mottagningshallen och jag fick se Carl, mamma, pappa och Viktor. Hade jag verkligen varit ifrån dem i drygt 5 månader?

10277424_745944118783245_1884693628782093067_n

Det går fort att komma in i vardagslivet, nu har jag någon veckas ledighet, sedan börjar jag jobba igen. Hade en otrolig tur med jobbet, var lite orolig för att gå runt hela sommaren utan någon inkomstkälla, men att komma tillbaka till Pagero känns fantastiskt. Bästa företaget!

Vem vet vad som väntar i sommar och i höst? Förhoppningsvis lite resor och så en ny start – studier! – men man kan aldrig vara säker på sin sak, så nu är det bara att vänta och se.

 

 

Annonser

kite, blogg, kiteblogg, Julia Hallén, surfa

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s