På liv och död

Livet är så fruktansvärt skört, och linjen mellan liv och död kan ibland var svår att se, ibland till och med till den mån att jag som extrem hypokondriker inte ens märkt av den. 

WEB_INRIKES

Det startade som en vanlig morgon, jag steg upp, tog på mig kläder, gjorde i ordning kaffe och satte mig i bilen med pappa. Jag var trött som vanligt och tyckte plötsligt att något kändes lite konstigt. Jag tittade mig omkring och ser till min förvåning att jag ser lite dåligt på höger sida. Hinner inte riktigt reflektera över det utan hoppar ur bilen och går mot bussen. Plötsligt så märker jag tydligare att något inte står rätt till, jag ser nämligen bara halva ansiktet på människorna jag kollar på. Jag kastar en blick mot en bils registreringsskylt och märker till min förskräckelse även att jag inte kan se hela skylten, utan bara den vänstra delen. Den högra delen är försvunnen i något som liknar ett ”titta-in-i-solen”-tillstånd. Jag blundar med höger öga, sedan med vänster, för att notera att samma fenomen finns på båda ögonen.

Jag kommer fram till skolan, känner mig lite skakig men känner egentligen inte av något annat än detta märkvärdiga synbortfall, och en halvtimma senare så har det helt försvunnit. Lättad över att detta obehagliga tillstånd försvunnit funderar jag inte speciellt mycket mer på det under dagen, till dess att en klasskompis säger till mig att det nästan lät som en stroke. En stroke, på riktigt? Egentligen inte speciellt oroad, jag menar varför skulle jag få det, jag med lågt blodtryck, som tränar, varken röker eller dricker och framförallt är så ung. Det känns ju bara löjligt.

Samtidigt känner jag att det fladdrar till lite i magen och jag bestämmer mig för att ringa sjukvårdsupplysningen för att vara säker. Sjuksköterskan i andra ändan låter dock lite oroad när jag beskriver vad som hänt, och mumlar lite smått om en eventuell ”TIA”, alternativt ögonmigrän. TIA? En mini-stroke? Seriöst? Hon tycker att jag ska åka in till akuten, snarast möjligt.

Min mage dansar just nu av oro, och så fort jag kommit hem från skolan tar mamma och jag bilen in till Mölndal. Vi sätter oss i kö, jag anmäler mig och beskriver min symptom, och receptionisten varnar för att det kan bli många långa timmar. Precis som det brukar ta på en akut alltså, jag är beredd. Till min förvåning hinner jag dock inte ens gå på toaletten innan en läkare kommer ut och ropar ut mitt namn. Jag får komma in på ett rum, det tas blodtryck och elektroder trycks upp mot min kropp. Två sekunder senare kommer en läkare in, jag berättar vad som hänt, han lyssnar på mitt hjärta, tar EKG, tar alla möjliga neurologiska tester, kollar på mina ögon och jag känner hur jag skakar av nervositet. Efter en stund tittar han in i mina ögon och säger att ”Du har ett pipljud på hjärtat och även ett pipljud på halsådern. Dessutom är dina pupiller olika stora. Du har även en väldigt hög puls”. Jag känner hur min puls höjs ytterligare av dessa ord och jag nickar sakta. ”Eventuellt behöver du åka in till Sahlgrenska för att träffa en neurolog. Jag bokar en ambulans åt dig”. Himmelska moster, ska jag åka ambulans? Hur allvarligt är detta egentligen? Är jag döende??

Kändes dock ganska löjligt när ambulanspersonalen kom in med sin rullande säng, jag mådde ju egentligen ganska bra (bortsett från att jag var nervös och stressad), och jag tror att även de tyckte att det var lite over-kill att jag skulle åka ambulans. Men men, in i ambulansen kom jag, och sedan in till Sahlgrenska. Kändes som att jag hoppat in i ett avsnitt av Cityakuten, folk låg i sängar längst korridorerna och mitt emot mig låg en gammal man som hade kramper varannan minut. Jättekul. Efter en stund kom även mamma och pappa (stackars mamma var nog mer nervös än mig), och jag fick ett eget rum där min puls och blodtryck var under ständig bevakning. Höll på att bli fullständigt tokig då så fort min puls gick över 120 slag/min så började den att pipa, vilket gjorde mig ytterst nervös. Träffade efter några timmar äntligen neurologen som efter ytterligare en genomgång av min historia och fler tester drog slutsatsen att det troligtvis var ögonmigrän. Symptomen stämde dock inte till 100 procent, så därför bestämdes det att jag ska göra en MR av hjärnan inom några veckor, Hon rådde mig även att snarast möjligt gå till vårdcentralen för att kolla upp mitt hjärta, pipljuden och den höga vilopulsen.

Så hem fick jag även komma denna natt, men snacka om att livet är skört och att vad som helst kan hända. Aldrig igen, snälla kropp, lova mig det.  

Annonser

kite, blogg, kiteblogg, Julia Hallén, surfa

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s